En blivande pappas dagbok - är detta dagen D?

Imorse när Frida gick på toaletten var det så att säga inte riktigt som vanligt i trosan. Vi ringde givetvis till förlossningen för att höra om det kunde vara slemproppen, men de försäkrade oss om att allt var som det skulle och att vi skulle höra av oss om det kom blod.
Jag åkte iväg och jobbade och sprang emellan möten och medarbetare som vanligt.

10:32 Jag får ett SMS av Frida att hon haft förvärkar som gjort ganska ont, men att det inte var någon regelbundenhet i dem ännu. Vi pratade lite på telefon och Frida lovade mig att ringa om det skulle bli någon förändring. Det blir lite svårt att fokusera på jobbet efter ett sådant samtal så det kändes mest som att jag gled runt lite och fick inte så mycket gjort.

11:43 Frida ringer mig och gråter och har haft nya spår i brallorna. Jag blir sådär "övertydlig" som jag kan bli ibland och berättar för henne att hon ska ringa förlossningen och inte mig - jag kan inget om förlossningar! När vi lagt på känner jag mig som en riktig skit, men jag blir så orolig för henne och känner att det är viktigt att hon kommer i kontakt med någon som kan avgöra om allt är som det ska. Hoppas och tror att Frida kan förlåta mig...

11:52 får jag ett SMS till där Frida ber mig att ringa hantverkarna för att säga åt dem att inte komma idag... Man vill ju inte ha en massa hantverkare springandes hemma när man har värkar. Jag lovar att ringa och fixa hantverkarna - Frida vägrar att ringa förlossningen. Röster höjs - båda är på helspänn. Men det slutar gott med att jag lyckas avboka hantverkarna och Frida lyckas övertyga mig om att vi inte behöver ringa förlossningen.

12:20 ca... Jag rusar in på Hennes & Mauritz och handlar amningströja samt lyckas förvirra ett stackars butiksbiträde så att hon nog kommer ha att fundera på resten av dagen.

12:40 ca är jag tillbaka på kontoret och hämtar datorn och säger hejdå... Inser att det inte kommer bli något mer jobbat idag. Frida är lite ängslig över att jag ska åka från jobbet - tänk om det är falsklarm. Jag svarar lugnt att jag nog kan leva med att ha jobbat en fredagseftermiddag mindre i mitt liv ;-)

12:47 sitter jag i bilen och försöker att få tag på mamma... Hon hör inte, men jag lämnar ett förvirrat meddelande på hennes telefonsvarare som hon nog kommer skratta gott åt länge :)

11:53 får tag på Martina - underbara syster!!! Tack för att du finns!!! Martina blir så själaglad och det gör att  jag går lite från panikläge till mer glädje och lycka. Det var välbehövligt!

13:04 får jag tag på Fredde. Vi skulle ha travet den här veckan, men Fredde lovar att fixa om vi inte hinner ordna med det innan morgondagen :) Han önskar oss alla lycka till!

13:10 dags att rejsa runt på Willys för att se till att det finns ordentligt med mat, godis och andra nödvändigheter hemma så att vi slipper åka och handla första dagarna.

13:14 Mamma ringer äntligen! Underbara mamma, lugnar och får mig att känna mig trygg. Uppmuntrar och inger förtroende... Ingen är som du mammsen!

13:40 är jag hemma och drar igång med de sista förberedelserna, allt ska packas och fixas så att vi inte glömmer något. Jag går igenom alla packlistorna metodiskt och packar allt i väskorna. Inget lämnas åt slumpen, listorna har suttit uppklistrade på insidan av badrumsskåpet sedan i julas.
Mascara Max Factor - check.
Liten spegel och pincett - check.
Hugo Bladinväskan - check.
Redbull och Apelsin-Mer - check.
Och så vidare och så vidare...

Resultatet finns att beskåda på bilden nedanför - det är bara kylväskan som saknas på den bilden, men den packar jag just innan vi drar! Bebisens alla saker; kläder, filtar och blöjor, har vi packat i Hugo Bladins väska. Det tyckte vi var lite roligt att den väskan får vara med när bebisen kommer till världen.

Håll tummarna för oss, det börjar vara ganska kort mellan värkarna (6-8 minuter), men de är fortfarande lite oregelbundna. Dock är det ingen tvekan om att det är värkar.
Som den nörd jag är håller jag givetvis järnkoll på hur långt det är mellan värkarna... Funderar på att föra in i excel...

GULP!!! Nästa gång jag skriver här är jag kanske pappa på riktigt... Det går inte att beskriva känslan!

Kram på er allihopa!
//Markus